Jag vet inte om ni som läser detta har tänkt på att det kan vara en konst ”att hålla fötterna på jorden”. Jag har funderat kring detta och kommit fram till att det ibland inte bara är att hålla fötterna på jorden, utan att också ha ögonen mot hjärtat. Speciellt när man har fått för sig något som verkligen inte stämmer överens med den verklighet som man delar med andra. Oftast hinner man upptäcka i tid om fötterna har lämnat jorden eller grävts ner i den. I och med denna upptäckt hinner man tänka på konsekvenserna och dämpa fallet, men inte alltid…
Det kanske är tabu att tala om detta… om inte annat ett jobbigt ämne att tala om. Men jag tror inte att detta är ovanligt fenomen… Jag tror att det kan vara ganska jobbigt att inse att man haft för höga tankar eller för låga tankar om sig själv. Jag har tänkt lite på det nu och då under min relativt korta tid med dansen och kopplat detta till andra områden där kreativiteten har en betydande roll, att det kan vara en svår balansgång mellan höga och låga tankar om sig själv.
Jag har funderat lite över varför detta verkar vara mer förekommande inom de kreativa områdena. Jag har inget givet svar, men kanske är jag svaret på spåren? Jag såg ett program för två veckor sen. Jag kommer inte ihåg vad det hette men där sa en person något som jag snappade upp ”att skapandet är en ensam process”. Kanske är det så att i och med den skapande processen blir man mer eller mindre ensam. Om vi nu utgår från detta påstående ”att skapandet är en ensam process” kanske möjligheten att spegla sig i andra människor väljs bort eller saknas. Att i den skapande processen förlora uppfattningen om sig själv när man bara använder sig själv som spegel. Kanske av rädslan att kopiera andra, efterlikna eller inte skapa något unikt i sitt slag. I och med att vi använder oss själva för att spegla oss rubbas vår uppfattning om oss själva och den balansgång vi balanserar på blir obalanserad.
I denna balansgång som man kan stå inför så tror jag att det är viktigt att tänka igenom: Varför gör jag det här? För vem gör jag det? Vad är mitt mål? För utan tydliga svar kanske denna balansgång blir svårare och mer obalanserad. Kanske för att man tappar blicken mot sitt hjärta... Till exempel att man istället för att dansa för sin egen skull börjar dansa för andras. Eller att man dansar för att få uppmärksamhet inte för att sin egen glädje att dansa.
Dessa frågor som jag ställde innan finns det självklart många svar på, för alla har vi olika syften med dansen. Men tänker vi alltid igenom svaren och vårt syfte och vart de kan leda oss? För det finns alltid två sidor som bör tas i beaktning. En framsida och en baksida, d.v.s. konsekvenser av det man vill, drömmer och strävar mot. Som till exempel viljan att synas, vara och bli någon. Där baksidan kan bli att man till exempel börjar konkurrera med sina nära och kära i dansen, bli utesluten eller känna en inre ensamhet. Ibland kanske tankarna på konsekvenserna är för sent påkomna och som gör den obalanserade balansgången ännu svårare.
I och med dessa funderingar har en tanke kommit till mig under de senaste dagarna, att dansen kanske inte bara handlar om ett ”jag” utan om ett ”vi”. Skapandet må vara en ensam process men har vi inte makten att påverka och tillåta oss att spegla oss i varandra i vårt skapande?
Självklart ska man sträva och tro på sig själv. Jag uppmanar inte människor till att följa Jantelagen och bli en i mängden i den grå massan. Det skulle bara bli en oerhört tråkig och en enformig värld om alla följde Jantelagen. Jag vill bara uppmana till att stanna upp och reflektera. Jag avslutar detta inlägg med tanken på att stanna upp och reflektera kring sig själv i dansen. Varför gör jag det här? Vart är jag på väg? Var har jag mitt hjärta i dansen?
Här kommer ett vackert klipp med Martina von Schwerin som påminner mig om hjärtats dans…
Det kanske är tabu att tala om detta… om inte annat ett jobbigt ämne att tala om. Men jag tror inte att detta är ovanligt fenomen… Jag tror att det kan vara ganska jobbigt att inse att man haft för höga tankar eller för låga tankar om sig själv. Jag har tänkt lite på det nu och då under min relativt korta tid med dansen och kopplat detta till andra områden där kreativiteten har en betydande roll, att det kan vara en svår balansgång mellan höga och låga tankar om sig själv.
Jag har funderat lite över varför detta verkar vara mer förekommande inom de kreativa områdena. Jag har inget givet svar, men kanske är jag svaret på spåren? Jag såg ett program för två veckor sen. Jag kommer inte ihåg vad det hette men där sa en person något som jag snappade upp ”att skapandet är en ensam process”. Kanske är det så att i och med den skapande processen blir man mer eller mindre ensam. Om vi nu utgår från detta påstående ”att skapandet är en ensam process” kanske möjligheten att spegla sig i andra människor väljs bort eller saknas. Att i den skapande processen förlora uppfattningen om sig själv när man bara använder sig själv som spegel. Kanske av rädslan att kopiera andra, efterlikna eller inte skapa något unikt i sitt slag. I och med att vi använder oss själva för att spegla oss rubbas vår uppfattning om oss själva och den balansgång vi balanserar på blir obalanserad.
I denna balansgång som man kan stå inför så tror jag att det är viktigt att tänka igenom: Varför gör jag det här? För vem gör jag det? Vad är mitt mål? För utan tydliga svar kanske denna balansgång blir svårare och mer obalanserad. Kanske för att man tappar blicken mot sitt hjärta... Till exempel att man istället för att dansa för sin egen skull börjar dansa för andras. Eller att man dansar för att få uppmärksamhet inte för att sin egen glädje att dansa.
Dessa frågor som jag ställde innan finns det självklart många svar på, för alla har vi olika syften med dansen. Men tänker vi alltid igenom svaren och vårt syfte och vart de kan leda oss? För det finns alltid två sidor som bör tas i beaktning. En framsida och en baksida, d.v.s. konsekvenser av det man vill, drömmer och strävar mot. Som till exempel viljan att synas, vara och bli någon. Där baksidan kan bli att man till exempel börjar konkurrera med sina nära och kära i dansen, bli utesluten eller känna en inre ensamhet. Ibland kanske tankarna på konsekvenserna är för sent påkomna och som gör den obalanserade balansgången ännu svårare.
I och med dessa funderingar har en tanke kommit till mig under de senaste dagarna, att dansen kanske inte bara handlar om ett ”jag” utan om ett ”vi”. Skapandet må vara en ensam process men har vi inte makten att påverka och tillåta oss att spegla oss i varandra i vårt skapande?
Självklart ska man sträva och tro på sig själv. Jag uppmanar inte människor till att följa Jantelagen och bli en i mängden i den grå massan. Det skulle bara bli en oerhört tråkig och en enformig värld om alla följde Jantelagen. Jag vill bara uppmana till att stanna upp och reflektera. Jag avslutar detta inlägg med tanken på att stanna upp och reflektera kring sig själv i dansen. Varför gör jag det här? Vart är jag på väg? Var har jag mitt hjärta i dansen?
Här kommer ett vackert klipp med Martina von Schwerin som påminner mig om hjärtats dans…